Berättelser från den bipolära resan

Lisette Knutsen

Intervju av Julia Carlsson

Hur är det att leva med en psykisk sjukdom som ständigt påverkar känsloliv, relationer och vardag? Lisette Knutsen, 31 år, delar öppet med sig av livet med bipolär sjukdom typ 1, ADD och autism. Genom konsten, sin öppenhet och viljan att förstå sig själv har hon hittat verktyg för att hantera tillvaron – men resan dit har varit långt ifrån enkel.

Lisette Knutsen bor idag i ett hus på landet, tillsammans med sin sambo och deras hund. Från vardagssysslor som att greja i rabatter till att sitta i timmar med smycken, skrivande, fotande och serieteckningar, skiftar hennes livsstil ofta mellan kreativt flöde och djup stillhet. Hon beskriver sig själv som "en person som alltid måste pilla med något", men det är inte hela bilden. Under ytan pågår ett dagligt arbete med att förstå och hantera sin diagnos: bipolär sjukdom typ 1. Ett liv i balans, trots att balansen själv ständigt rubbas.
  – "Jag fick inte min diagnos förrän 2016," berättar Lisette. "Innan dess gick jag runt och visste inte varför jag var som jag var. Jag kände mig bara konstig och utanför som människa och identitet."

Allt började 2013, när Lisette var 18 år. Hon beskriver hur hon först sökte hjälp under gymnasietiden, då hon kände sig nedstämd och tappade orken. Inlagd i psykiatrin, med permission för att kunna gå på studentbal och utspring. Hon ville förstå sig själv och få hjälp, och sökte vård på nytt i en lugnare period när hon mådde bättre. Det hon då fick höra från läkaren var: "Kom tillbaka när du är manisk."
  – "Men ingen manisk person vill vara i närheten av vården," säger Lisette, och skakar på huvudet. "Det är efteråt man kan reflektera, inte mitt i."

Det var inte förrän skoven blev fler och mer påtagliga som diagnosen kom. Då hade hon redan fått leva med djupa depressioner, bland-episoder av mani/hypomani och depression, samt psykotiska inslag.
  – "Jag fick röster ett tag," berättar Lisette. “Det blev också kraftiga svängningar i mitt humör och jag kunde bli paranoid – få för mig saker som inte var sanna och uppleva overklighetskänslor. Det var som att jag vandrade mellan olika verkligheter. En mycket förvirrad tid.”

När känslorna inte går att lita på
Ett centralt tema i Lisettes berättelse är frågan om vem hon är, bortom sin sjukdom.
  – "Vad är jag, och vad är min sjukdom?" frågar hon. "Jag vet aldrig om jag är normalt glad eller för glad, eftersom jag inte vet vad det innebär att vara ‘normalt glad’. Det gör att jag aldrig riktigt kan slappna av, utan alltid är på min vakt."

Som hennes läkare en gång sa: "Du får inte vara för glad, Lisette."

Hennes bilder får mörka drag under depressiva perioder: dova färger, skuggfigurer. Under ljusare tider exploderar de i färg. Men Lisette försöker att måla med mer färg även när hon mår dåligt.
  – "Jag vill inte att det ska synas för andra hur jag mår", säger hon medan hon sänker blicken.

Sedan i november har hon tagit en paus från skapandet. Nu är det datorspel som gäller. Ett nytt slags hyperfokus.
  – "Det är nog autismen också som gör att jag fastnar i det helt. Timmar bara försvinner. Jag får dock dåligt samvete när jag gör annat än att rita. En känsla av att jag sviker en vän – pennan och pappret", berättar Lisette.

Insikter och vägen framåt
Lisette är ärlig med sina svårigheter. Hon talar om självsvält, om vikten av mat och sömn för att hålla sjukdomen i schack.
  – "Det kan gå åt pipsvängen om jag inte äter eller sover. Som lägst har jag vägt 47 kilo. Det blir ett slags självskadebeteende. En kamp som dras mellan det onda och det goda."

Hon betonar behovet av uppmuntran framför tjat från närstående.
  – "Min sambo säger: ‘Om du inte äter, orkar du inte studera.’ Det hjälper mer än någon som bara tjatar. Genom tjat blir situationen bara värre, då blir det snarare en känsla av press till att inte vilja äta alls."

Psykologen hon haft i snart ett decennium har varit avgörande för Lisette i sin utveckling.
  – "Hon förtjänar all cred. Det är tack vare henne jag har ett stabilt mående och att jag är så självmedveten idag", berättar hon med värme i rösten.

– “Men att veta vad som är normalt glad och för glad är inte lätt”, menar Lisette.
Gränsen, mellan att vara euforisk och sjukt manisk, är tunn och svår att hålla sig innanför. Hon beskriver det som en gömd identitet som kommer fram titt som tätt och som försätter henne i ett maniskt tillstånd.
  – “Efter att jag vaknar från en våg av mani vet jag inte riktigt vad som hänt och skuldkänslor hopar sig för dumheter jag gjort under tiden.”
Något som även kan vara påfrestande för närstående.
  – "Jag skulle inte vilja vara ihop med mig själv," säger hon med ett snett leende. "Det tär på relationen. Min sambo vet aldrig om jag bara är glad, eller på väg in i något farligt. Han kan dock ana om jag börjar rabbla tio idéer samtidigt. Han är verkligen en kämpe han."

I dessa skiftningar finns även ett sökande efter mening. Hon berättar om perioder då hon tappat tron på livet, på sig själv.
  – "Man undrar: finns det ens någon mening? Är konsten det enda som är värt något?"

Kreativitetens roll
Ett stående inslag i Lisettes liv har varit att få uttrycka sig kreativt på olika sätt.
  – "Jag har målat sedan barnsben, men från 2016 till november förra året blev det varje dag," säger Lisette. "Det var som ett beroende. Jag målade oavsett om jag ville eller inte."

Konsten har, trots det, varit hennes fasta punkt. När allt annat faller — vänner, rutiner, tankekontroll — då finns alltid skapandet.
  – "Det är den bästa terapin. Jag försvinner i min egen värld."