Berättelser från den bipolära resan
Pontus Johansson
”Det finns en styrka att ta tag i sitt mående”
Intervju av Stina Bergström
Som 15-åring kände han sig utarbetad och led av depressioner. Först i vuxen ålder fick han diagnosen bipolär. Nu vill sociala medie-profilen Pontus Johansson bryta tystnaden kring psykiska sjukdomar.
Det är i mitten av april och fåglarna kvittrar utanför fönstret. Pontus Johansson sitter och jobbar vid datorn hemma i sitt hus i Råneå, där han bor med sina barn. Det är först nu som den årliga vinterdepressionen börjar släppa, berättar han.
- Den första oktober slår den till för att sedan hålla i sig till nu, varje år. Men sedan jag fick diagnosen och har fått behandling påverkar den mig inte lika starkt som tidigare.
På sin Instagramprofil riktiga.pontus har han tusentals följare. Där blandar han humoristiska klipp med samtal om psykisk ohälsa. Den största följargruppen är unga killar. Pontus Johansson berättar om hur de brukar höra av sig till honom för att prata om sina problem.
Han minns speciellt en 11-årig pojke som han träffade på sjukhuset när han själv var på ett läkarbesök där.
- Han såg inte ut att må bra. Då plötsligt utbrast han ”Det är Pontus från Tiktok!”. Mamman berättade att han var inlagd på ungdomspsykiatrin. Någon vecka senare skrev han till mig att han också hade fått diagnosen bipolär. Det här var två år sedan men vi hörs fortfarande, berättar han.
En ledsen tonåring
Pontus Johansson är född och uppvuxen i Råneå. Han minns sig själv som en extremt osäker och tystlåten 15-åring, som idrottade mycket men som också led av ångest.
- Jag var konstant utarbetad och hade återkommande depressiva faser under vinterhalvåret, men bet ihop. Som kille skulle man vara stark och klara sig själv. Jag var en mycket ledsen tonåring som inte hittade mig själv.
Det var först långt senare i livet som han fick diagnosen bipolär.
- Jag var 30 år och hade under en längre tid jobbat dag som natt, varit i ett hypomant tillstånd. Vid sidan av jobbet som snickare engagerade jag mig för att stoppa skolnedläggningarna på landsbygden i Luleå kommun. Men så efter omröstningen kraschade hjärnan totalt. Jag blev utbränd och sjukskriven i åtta månader. Jag var inlagd på psykiatrin och fick börja med läkemedel.
Räddningen
Vändningen kom efter ett möte med en läkare som uppmanade honom till att försöka hitta tillbaka till glädjen i livet igen – och det låg i skapandet. Samt acceptansen om att han hade fått diagnosen. Pontus drev sedan tidigare ett Instagramkonto med landskapsbilder, som han i dag har vidareutvecklat till profilen riktiga.pontus.
- Att fota har alltid väckt positiva tankar i mig. Jag brinner för att visa upp Råneå Älvdal för världen. Så jag tog mig ut i naturen och började fota och publicera bilderna på Instagram. Där och då räddade det mitt liv, säger Pontus Johansson.
Han berättar om sitt livs bästa bild.
- Det var en septemberdag och jag var uppe på Berget Snipen utanför Niemisel. Jag hade med mig en drönare dit. Jag klättrade upp på berget och gjorde upp en brasa. Jag flyger med drönaren och tar några bilder. Plötsligt började det flyga fåglar runtomkring. De verkade rovfågelaktiga. När jag sedan kom hem och kollade igenom bilderna såg jag att jag fotat en pilgrimsfalk. De är fridlysta och världens snabbaste fågel, vilket jag tyckte var skithäftigt.
Vad händer med din kreativitet under depressiva eller maniska perioder?
- Under depressiva perioder finns ingen kreativitet alls, utan då går allt på rutin och jag får tvinga mig att klara vardagen. Men vid mer hypomana tillstånd finns det inget stopp och jag får massor av idéer som jag aldrig tänkt på tidigare – då får min flickvän säga åt mig. Det är tur att jag har ett filter på så sätt.
”Det kändes som att livet var över”
Pontus Johansson berättar om hur hans Instagramprofil riktiga.pontus har blivit en slags fiktiv figur som hjälper honom att ta sig igenom vardagen.
- Han är lik mig som karaktär och får mig att klara av viktiga saker i livet. Jag brukar tänka att nu är det Riktiga Pontus som ska klara av det här. Det är en verklighetsflykt.
Vad vill du bidra med i mediebruset?
- Hur man väljer att använda sin röst är upp till varje kreatör. Jag har alltid haft en stark moralisk kompass inom mig och vill förändra mina barns framtid till det bättre. Jag vill vara den förebild jag känner att jag själv inte hade. Allt handlar inte bara om visningar längre utan det gäller att samla ihop spillrorna som har rivits sönder.
Att välja livet, är numera något av en daglig påminnelse för sociala medie-profilen.
- I början av sjukdomen kändes som att livet var över. När jag sedan fått hjälp och bestämde mig för att leva, så blev det en brytpunkt för mig. Det är lite samma tankesätt som med sorg – du måste acceptera den men får vara arg och ledsen. Men sedan pussla ihop allting och förstå att sjukdomen inte är Du.
Hur mådde du när det var som värst?
- Jag tog mig inte upp ur sängen på flera veckor. Till slut kunde jag inte ta hand om barnen. Jag orkade ingenting, utan det var tvärstopp i hjärnan.
Vad är lycka för dig i dag?
- Jag känner sällan lycka, utan är rätt avtrubbad i mitt känsloliv. Men när jag väl gör det är det när jag och familjen är ute och fiskar någonstans där det är lugnt. Lycka för mig är också när jag märker att jag kan göra skillnad för andra, som för den 11-åriga pojken jag träffade på sjukhuset.
Han lyfter också anhörigperspektivet och vill inge hopp till både drabbade och dess närstående.
- Jag växte upp i tron om att man ska vara stark, bita ihop och klara sig själv. Nu har jag insett att det finns en styrka att ta tag i sitt mående innan det går för långt, för till slut finns det ingen återvändo. Det behövs en större respekt i samhället för sjukdomen och en förståelse för hur den kan bryta ner relationer, men också en vilja av att se människan bakom diagnosen – det är viktigast av allt.
