– Jag har blivit en person som är osäker socialt och det har jag aldrig varit tidigare utan jag har varit väldigt trygg i sociala sammanhang. Skulle jag känna mig så självsäker, glad eller peppad över något om jag var en person utan sjukdomen?

Hon har haft förutfattade meningar om vad sjukdomen innebär och om människor som har den. När hon plötsligt är “en av dem” känns inte hennes fördomar på något sätt rättvisa. Hon vill inte att folk ska tänka på henne som en diagnos. 

– Att ha bipolär sjukdom innebär inte att man är det ena eller det andra hela tiden, antingen nedstämd eller hypoman utan man kan vara helt neutral och opåverkad av sin diagnos under långa perioder, säger Kaiza.

Kraschen 

Vägen fram till diagnosen startade med att Kaiza blev utbränd.

Hon kraschade på jobbet, kunde inte längre utföra sina arbetsuppgifter och stressen gav henne många fysiska påslag som domningar, synbortfall och rubbat balanssinne. Via jobbet fick hon träffa en läkare som ordinerade tio timmar hos psykolog och lika många timmar med en beteendeterapeut. Under det sista besöket berättar psykologen för henne att det nog inte är ett utmattningssyndrom som hon behandlas för: “Vi misstänker bipolär sjukdom och vi skulle vilja att du gör en utredning”.

Kaiza berättar att hon där och då inte alls förstod men att hon frågade psykologen vad det baserades på. Hon fick till svar att hon märkte att Kaiza kunde vara låg utan förklaring och ibland väldigt uppåt och ha massor med projekt. Kaiza landade i att genomföra utredningen men trodde att de inte skulle komma fram till att hon hade bipolär sjukdom utan något annat. Kaiza kände även en trygghet i att de inte släppte iväg henne eftersom hon inte mådde bra. Fyra veckor senare när utredningen var klar kunde de konstatera att hon har bipolär sjukdom.

Kaiza fick lära sig att det finns bipolär sjukdom 1 och 2. Där 1 betyder att man kan bli manisk och depressiv eller om man som Kaiza har steg 2, då skiljer det sig genom att man får hypomani som är en mildare form av mani.

– Jag hade nog samma förutfattade meningar som alla andra har om den här sjukdomen men jag säljer inte mitt hus och köper en lyxyacht. Jag har heller inte några självmordstankar.

Med psykologens hjälp tog det cirka ett till två år att landa i att hon har sjukdomen. Hennes läkare ville att Kaiza skulle börja medicinera direkt, vilket till en början kändes främmande:

– Även om jag visste att det var något som inte stämde och att de säkert hade rätt i sin diagnostisering så kändes det som att jag borde ge mig själv chansen att lära känna sjukdomen innan jag själv kunde avgöra om det är något jag vill medicinera bort. Tänk om jag kan leva med sjukdomen och lära mig att parera den nu när jag vet att jag har den.

Den medicinering som har passat Kaiza bäst är litium i kombination med antidepressiva men efter den senaste graviditeten har hon inte börjat med den kombinationen igen:

– Jag kastar mig inte över dem igen eftersom de har biverkningar. Jag får akne och går upp i vikt. Det är skönt att slippa känslofluktuationerna men man blir lite avtrubbad istället. När jag slutar amma ska jag börja medicinera igen. Det räcker med de här två veckorna tillbaka i skolan för att känna att det inte är värt att inte äta medicin och vänta på att krascha. Jag känner redan av att det är stressen som triggar mig åt alla håll – både till hypomani och depression.

Stress är något som påverkar hennes bipolaritet negativt och några viktiga faktorer för att hon ska behålla sin stabilitet är sömn, träning och en sund kosthållning.

Hypomani

Ungefär nio månader efter att hon fått sin diagnos börjar det gå väldigt bra för henne på jobbet. Kaiza har precis tagit över ett stort projekt och blivit projektledare. Hon briljerar och får mycket beröm.

– Mitt självförtroende var på topp, för plötsligt är man helt förträfflig och alla bekräftar det. Men någonstans på toppen undrar jag varför det går så bra, det här känner jag ändå igen. Då säger jag till min pappa, som då var min chef, att jag tror att jag är i en hypomani och att jag är rädd för att snart krascha.

Hennes bipolaritet var ny för alla i hennes omgivning och Kaiza kände att hon inte fick den förståelse hon behövde. Hon berättar vidare att det generellt är så att desto bättre det går desto hårdare blir den efterföljande smällen. Den kommer att komma men hon vet inte när. Det enda hon vet är att nedgången från en hypomani känns som ett fritt fall. Det är allt annat än en mjuk övergång.

Det visade sig att Kaiza hamnat i en hypomani trots medicinering. Hon blev sjukskriven i ett halvår och bestämde sig sedan för att inte gå tillbaka till sitt jobb utan att börja studera till lärare istället.

Känslan av kraschen efter en hypomani beskriver Kaiza att det är som att fångas in i ett svart moln:

– Man går från att må väldigt bra till att en morgon vakna och känna sig extremt nedstämd. Från att ha mycket energi och inte behöva sova särskilt mycket till att behöva sova tio timmar och sedan ligga kvar i sängen. Sedan finns känslan av att vara ledsen men att man inte har någonting att vara ledsen över. Ingenting känns viktigt och jag har ingen lust med någonting.

Kaiza har sina barn och sin man att tacka för att hon tagit sig igenom de nedstämda perioderna. De får henne att gå upp på morgonen. När hon var yngre hade hon perioder då hon kunde gå in i en bubbla och pausa allt socialt umgänge och försöka ta kontroll över sitt liv genom att räkna kalorier och träna. Hon har fått en större förståelse för de olika perioderna efter att hon fått diagnosen och vet nu vad som är vad.

– Under de dagar jag är nedstämd stängs kreativiteten ner totalt. Då är det svårt att ens skriva ett sms.

I samband med en hypomani blir Kaiza väldigt klarsynt, något som hon tycker är positivt men samtidigt vet hon att hon får betala ett pris efter en sådan period:

– Jag ser saker väldigt tydligt, jag kan strukturera brett och detaljerat snabbt. Jag ser allt på samma gång. Jag hinner knappt få ner allt på papper. Det finns bipolära personer som väljer att inte medicinera för att de saknar klarsyntheten. 

De tycker att det är tråkigt när lockets läggs på men när klarsyntheten försvinner väntar en obestämd tid av nedstämdhet.

Hur mår du i dagsläget? 

– Jag har inte haft någon depression eller hypomani på kanske tre år men jag har desto fler fluktuationer. Jag kan vara på väg upp på måndagen för att sen känna mig nedstämd redan på torsdagen.

Kaiza nämner även så kallade blandepisoder som är vanliga för henne. Då upplever hon både upprymdhet och nedstämdhet på samma gång vilka är symtom som hör hemma i hypomaniska och depressiva faser av sjukdomen. Hon har inte haft någon ihållande blandepisod på flera år men de blandade symtomen kan komma i mildare form till och från. 

Kaiza har börjat studera igen efter att ha varit föräldraledig med sin yngsta dotter. Det är ett stresspåslag att lämna henne hemma men Kaiza beskriver att under året hon ammade var hon lugnet själv. Hormonerna gjorde sitt men hon har även blivit bättre på att styra sina impulser och inte starta bråk.

– Jag kan komma på mig själv med att vilja styra upp saker. Jag börjar smsa mer och ringa fler samtal och vill gärna planera in träffar och middagar etc. Men jag har lärt mig att känna igen de där första beteendeförändringarna och då kan jag kompromissa med mig själv och kanske bara boka in en grej, säger hon avslutningsvis.